Om bloggen

Mitt intresse för vandring och natur har växt fram tack vare min fotografering. Inom foto är landskapsfotografering bland det jag tycker mest om och med det följer såklart att ta sig till vackra platser för att fånga motiven. På en större resa i USA (se bloggen) tog jag kameran med mig på flera dagsvandringar längs vandringslederna i bland annat Grand Teton, Zion och Big Bend National Park. Jag fick då mersmak för vandring och idén om att prova en flerdagsvandring växte fram. Det finns en lockelse med spartanskt leverne, vandra i sin egen takt och slå upp tältet där man befinner sig vid dagens slut mitt ute i naturen.

Efter en del googlande och researchande hamnade tillslut intresset på Skottland och Isle of Skye. Dramatisk natur, inga farliga djur, allemansrätt ”Scottish Outdoor Access Code” och avgränsningen som en ö ger tänkte jag passar en nybörjarvandrare med kamera.

I september 2016 gjorde jag slag i saken och tog mig till Isle of Skye i inre Hebriderna för en 7-dagars vandring längs the Skye Trail.

Skye Trail är en omärkt vandringsled som dels består av upptrampade stigar och dels till synes orörd natur. Den tar en från norra till södra delen av ön och är uppdelad i sju etapper. Terrängen är mycket kuperad och vädret ostadigt. Är du intresserad av hur det gick kan ni läsa vidare i inläggen nedan där jag skrivit om mina upplevelser som en nybörjarvandrare.

Kontakt

info[at]kennyhindgren.se
kennyhindgren.se

Sociala Medier
Instagram
Flickr

Annonser

Förberedelser

När jag bestämt mig för att åka till Isle of Skye var det dags att införskaffa ganska mycket utrustning eftersom detta var min första vandring av denna kaliber. Jag hade ingen basutrustning för ändamålet, men man får se det som en investering och inget jag bara kommer använda en gång.

Tillslut blev packlistan ungefär​ enligt följande:

  • Ryggsäck 75 l
  • Enmanstält
  • Sovsäck -3°C T limit
  • Liggunderlag
  • Vandringskängor
  • Sneakers
  • Stormkök och termos
  • Ombyten och kläder
  • Regnkläder
  • Mat och snacks
  • Kartor och kompass
  • Kamera, stativ och ett vidvinkelobjektiv
  • Diverse laddare, powerbanks, hygienartiklar och annat smått och gott
  • En flaska Talisker, den lokala whiskyn

Viktmässigt blev det lite i överkant insåg jag efteråt, 20 kilo exklusive kamera, vatten och bränsle. Totalt över 25 kilo under vandringen som med tanke på alla berg och kullar inte var optimalt. Sett i efterhand kunde jag framförallt ha skurit ner på mat eftersom det fanns ställen under vandringens gång där jag kunnat proviantera. Även lite av kläderna hade kunnat stanna hemma.

LRM_EXPORT_20160915_214910-01

Utöver packning efterforskade jag såklart även information om ön, var kan man tänkas vandra, var det finns fina fotomöjligheter o.s.v. Som sagt landade det i The Skye Trail och här är lite snabba fakta om denna vandring:

  • 128 km lång uppdelat på sju dagsetapper
  • Totalt 3985 m stigning
  • Omärkt och till viss del utan stigar

En bra sida om The Skye Trail är https://www.walkhighlands.co.uk/skye/skye-trail.shtml, där står det mesta man kan behöva veta.

På pappret inte den mest nybörjarvänliga vandringen kanske men jag gillar utmaningar så varför inte. Det fick jag dock äta upp då det hela skulle visa sig vara mer ansträngande än jag räknat med.

Dag 1, andra etappen

Söndag 18 september.
Äventyret började tyvärr med en ordentlig flygförsening på Kastrup med missat anslutningsflyg som följd. Efter en del trasslande med nattbuss och annat lyckades jag tillslut ta mig till ön men nästan ett dygn senare än planerat. Därför bestämde jag mig för att skippa första etappen och istället​ starta vandringen på etapp två lite längre söderut i Flodigarry.

Jag anlände i Flodigarry på kvällen och satte upp tältet på vandrarhemmets gräsplätt och efter en regnig natt satte jag av söderut. I ömsom uppehåll och ömsom regn traskade jag på med god fart bland de högländska kullarna. Dimman som låg tät bland de branta klipporna påminde tidvis om Mordor och landskapet i övrigt skulle kunna vara hämtat ur Sagan om Ringen-filmerna. Jag har inte varit i Nya Zeeland men jag skulle kunna tro att Isle of Skye kan jämöras med ett Nya Zeeland i miniformat.

Välbehövlig vila och frystorkad lunch intogs uppe vid ”the Needle”, en nålformad klippformation med bra utsikt. Stället nådde jag via en kort men mycket brant avstickare. Sedan bar det vidare söderut längs Trotternish och Quiraing som området heter. Under en tid var det svårt att orientera sig på grund av den täta dimman som skymde alla landmärken. Men tacksamt nog går etappen längs med ravinernas branter och kunde jag följa bergskammen med stupet på min vänstra sida var jag förvissad om att jag var på någorlunda rätt väg.

När dagen närmade sig sitt slut var det svårt att hitta en vindskyddad plats för tältet. Vid basen av en sluttning, där det inte​ var alltför blött, fick jag skydd mot den värsta blåsten i alla fall. Att vara ensam ute i ingenstans i ett litet enmanstält när mörkret faller var inte så psykologiskt jobbigt som jag hade trott, mycket tack vare den fysiska utmaningen som vandringen ger. Eftersom kroppen var helt slutkörd efter en hel dags vandrande var det bara vila som uppehöll hjärnan.

Andra etappen är den mest kuperade och längsta på Skye Trail och det märktes. Jag orkade inte gå hela etappen utan fick ge efter för kroppens rop på vila efter ca 15 km och åtta timmars hålligång. Nej, någon snabbare marschtakt håller man inte här insåg jag snabbt…

 

160918_9408
160918_9434
The Needle

160918_9439

160918_9438Skye Roads

Tältplats

Dag 2, andra etappen

Måndag 19 september
Tältet fladdrade ljudligt i vinden större delen av natten och jag gick upp rätt outvilad i en dimmig gryning fortfarande ganska mörbultad i benen sedan gårdagen. Inne i tältet låg en ganska stor pöl med vatten i fotändan. Första farhågan var att det kanske var ett skittält jag lyckats köpa trots löften om hög vattentålighet. Men som tur var hade tältet inte tagit in vatten utifrån utan det var min vattenpåse som jag missat att stänga ordentligt, ett störigt men åtminstone lättlöst problem. Dagen började med lite fotande och sedan kokade jag upp vatten i stormköket till morgongröten och snabbkaffet och intog frukost innan jag begav mig av för att fortsätta på etapp två.

Idag gick det klart långsammare i uppförsbackarna jämfört med igår. Men med hisnande vyer nästan jämt kunde jag fokusera på det istället för mina utpumpade ben. Det lilla vatten jag hade kvar efter nattens missöde tog snabbt slut under morgonen men vid lunchtid hittade jag en forsande bäck där jag kunde fylla på med kristallklart drickbart vatten och inta lunch.

Inte heller idag lyckades jag komma i mål på andra etappen. Det var bitvis svårt att navigera vilket ledde till två mindre omvägar som tog onödig tid och energi. Hade jag hållit rätt väg genom terrängen hade jag kommit i mål vid The Old Man of Storr. Men med 1-2 timmars väg kvar fast med en dag som snart skulle övergå till kväll satte jag istället upp tältet bakom en klippa uppe på en platå med underbar utsikt.

IMG_20160919_133623

Dag 3-4, andra och tredje etappen samt vila

Tisdag till onsdag 20-21 september.
Dagen började med sedvanlig fotografering och frukost i en fin soluppgång på höjden. Målet idag var att ta mig till Old Man of Storr för att äntligen avsluta etapp två och sedan gå vidare till Portree som är slutstation för tredje etappen.

Jag kände redan på förmiddagen att detta kommer bli en fysiskt tung dag. Kanske inte främst på grund av terrängen nu utan mer för att kroppen inte fått den återhämtning som den skriker om. Känslan skulle visa sig vara korrekt och den totala kroppsliga utmattningen under etappen började även gnaga i huvudet framåt eftermiddagen. Men mer om det sen. Under förmiddagen nådde jag äntligen The Old Man of Storr vilket kändes som en efterlängtad seger och moralhöjare. Här fanns det mycket turister vilket var ovant, tidigare hade jag enbart träffat på ett sällskap under vandringen. Vill man vandra med sig själv som sällskap utan att trängas med andra kan denna vandringsled rekommenderas, åtminstone i september.

För att nå Portree innan skymningen blev det inget längre uppehåll vid The Storr utan det var bara att traska vidare längs kustens branta klippor. Packningen och utmattningen i benen gav sig tillkänna ordentligt och jag fick beta av uppförsbackarna i 10-stegs intervaller.

Med nöd och näppe nådde jag äntligen Portree efter att ha förvillat mig något i slutet av sträckan. Även om det var asfalterat och plant de sista kilometrarna var jag ändå tvungen att vila mina matta ben regelbundet. Sammanfattningsvis har jag nog inte varit så här slut sedan jag skulle göra mig förtjänt av en grön basker i lumpen som även det knappt kommer upp i nivå med detta. Den fysiska ansträngningen tog bort mycket av njutningen i slutet då jag mest var upptagen med att ta ett steg fram i taget mot slutmålet. Således bestämde jag mig för att ta en vilodag i Portree dag fyra och checkade in på ett B&B efter 8 timmars och 19,36 km vandring. Sällan har en varm dusch, restaurangbesök och en riktig säng känts så uppskattat för min värkande lekamen, riktigt skönt! Denna lyx fick mig att snabbt glömma det jobbiga utan istället uppskatta känslan av välförtjänt vila och dagen därpå var jag redo att ta tjuren vid hornen igen (även om mina ben muskler nog var av en annan åsikt).

Vilodagen bestod för övrigt av en busstur till Dunvegan tvärs över ön med en lös plan om att kanske besöka Neist Point i solnedgången. Men illavarslande väderprognos och dåliga förbindelser hindrade mig. Istället åt jag middag på det charmiga Dunvegan Hotel och spenderade natten på Kinlock Campsite i närheten.

Old Man of Storr

Dag 5, femte etappen

Torsdag 22 september.
Ja, etapperna följer inte riktigt en kronologisk ordning. Anledningen är att jag helt enkelt har fått anpassa vandringen efter vad kroppen orkar med. För att spara på krafterna i syfte att kunna njuta mer av landskapet hoppade jag över etapp fyra som på pappret inte ska vara lika slående som de andra etapperna. På morgonen tog jag bussen från campingen i Dunvegan ner till Sligachan istället för Portree. Där intogs en second breakfast på hotellet och sedan begav jag mig av söderut mot Elgol på Skye Trails femte etapp.

Denna etapp var mer platt vilket var gott för benen och psyket, skönt att kunna hålla ett lite högre tempo och känna det flytet jämfört med att harva i uppförsbackarna. Förmiddagsljuset var vackert och vyerna fina och jag kunde återigen njuta fullt ut av vandringen. Etappen går till stora delar längs med ett vattendrag i dalgången mellan bergen. Efter 14 km och 5 h vandring kom jag fram till den fina bukten Camasunary där det fanns en övernattningsstuga man är fri att använda. Istället för att gå de sista 5 km till Elgol stannade jag här i sällskap med två andra vandrare för vila, mat och nattsömn. Inne i stugan kunde jag samtidigt passa på att torka kläder och tält som hade samlat på sig lite väta i det skottländska vädret.

Kvällen spenderades med lite whisky och gott sällskap och med ett fint minne i bagaget satte jag kurs mot Elgol nästföljande morgon.

Glen SligachanGlen Sligachan Panorama

IMG_20160922_121804-01

160922_9674

Glen Sligachan

160922_9687

 

Dag 6, femte etappen och avrundning

Fredag 23 september.
Sista delen av den femte etappen gick längs med sidan på klippåsen utmed havet. En vacker vandring på trånga stigar och vid branta kanter. Efter en kort tripp på drygt 5 km och 2 h var jag framme i den avlägsna byn Elgol. Jag kände mig nöjd med vandrandet och istället för att fortsätta på nästa etapp tog jag bussen till Broadford som är slutmålet på Skye Trail. Övernattade på ett vandrarhem där för att på lördagen ta bussen till Nairn. Därifrån tog jag mig till Inverness flygplats på söndag morgon för hemresa.

Facit för vandringen blev tillslut att jag tillryggalagt nära hälften av den planerade sträckan (61 km av 128) Nöjd men ändå inte. Jag lämnade Skottland med en känsla av att ha presterat något och testat mina gränser, men samtidigt var jag revanschsugen eftersom jag inte fullföljde hela vandringen. Men med nya kunskaper från äventyret och vetskap om hur jag kan planera annorlunda för att kunna ta mig igenom vandringen i sin helhet skulle jag absolut kunna tänka mig att åka dit igen för att visa mig själv var skåpet ska stå.

Detta var som nämnt min första vandring av detta slag. Även om man kan planera mycket hemifrån utifrån teorin och kvalificerade gissningar ger det ändå mest kunskap genom learning by doing. Isle och Skye gjorde mig sugen på att ge mig ut på liknande äventyr igen och min bucketlist har ökat snabbt sista halvåret!

Camasunary
Stugan till vänster.

160923_9703-Pano

160923_9715

Red Bay